Få branscher är så självupptagna som vår. Vi marknadsförare är besatta av att plaska omkring i vår egen ankdamm och diskutera trivialiteter medan den verkliga världen rusar på utanför våra välputsade kontorsfönster.

Vi producerar hyllmeter efter hyllmeter med litteratur som alla köper men få sannolikt läser. Vi instiftar priser och delar ut dem, för att sedan tjafsa om huruvida vinnaren var värdig. Vi har gurus, modeller, teorier och post-it-lappar i överflöd och vi tar oss själva på väldigt stort allvar. Medan resten av världen brottas med de stora frågorna – livets mening, kärlekens mysterier, döden och vad som händer efter den – räknar vi franska guldlejon, läser topplistor och analyserar trender.

Vi är ett sorgligt släkte.

Hanna Palo är en av mina närmaste grannar och vänner. Vi träffas snart sagt varje dag. Våra barn kör som dårar, fram och tillbaka, på sina balanscyklar, medan vi dricker kaffe och pratar om allt. Men inte om marknadsföring. Aldrig om marknadsföring.

Hanna jobbar som specialistsjuksköterska på en avdelning för palliativ vård på Stockholms Sjukhem. Hon och hennes kollegor är specialiserade på att lindra symtom och ta hand om människor – och deras anhöriga – i livets slut.

Den palliativa vårdfilosofin bygger på fyra delar: teamarbete, symtomlindring, kommunikation och närståendestöd. Till skillnad från mycket av den övriga sjukvården är man här befriad från hierarkier och arbetar i team mot ett gemensamt mål: att patienten ska närma sig livets slut på ett så smärtfritt och lugnt sätt som möjligt. Då väger en sjukgymnasts ord lika tungt som en läkares.

– Jag valde att bli sjuksköterska för att jag ville göra nytta, säger Hanna.

När hon säger det undrar jag varför jag blev marknadsförare.

– Jag gör inte nytta genom att göra människor friska utan genom att hjälpa människor genom en stor kris. Jag hjälper patienter med smärta och jag hjälper anhöriga som är fruktansvärt oroliga.

På Stockholms Sjukhems två palliativa avdelningar dör mellan 500 och 600 personer per år. Det är mer än tio per vecka. För oss utomstående – vi som bara upplever döden på nära håll några få gånger i livet – är det nästan omöjligt att förstå.

– Jag tycker inte att det är otäckt. Och jag är ju där i egenskap av mitt yrke. Jag skapar relationer med patienter och närstående för att veta vilka behov de har, och för att de ska känna trygghet i totalt kaos. Men även då vi har en stark relation så är det inte min familj och inte mina närstående.

– Jag kan inte ändra på att de har cancer och ska dö. Jag behöver inte acceptera det. De kommer hit och de ska dö, och jag behöver inte tycka någonting om det. Jag kan göra nytta och skillnad genom att hjälpa dem och deras anhöriga igenom det. Det är något man vänjer sig vid och blir expert på.

Våra barn fortsätter fara fram och tillbaka på sina cyklar. Lyckligt ovetande om både såväl palliativ vård som marknadsföring. Jag tänker att det finns väldigt olika slags jobb. Viktiga och oviktiga. Och jag föreställer mig att jag måste framstå som oerhört patetisk om jag säger att jag har haft en dålig dag på jobbet. Jag frågar Hanna om hon tycker att hon har ett viktigt jobb

– Ja.

Viktigare än andra, frågar jag?

– Det finns ju en massa viktiga jobb… men ja, man dör ju bara en gång.