De allra flesta svenskar ogillar reklam. 21 procent säger sig rent av vara mycket negativa till den. Jag är en av dem. Trots det har jag ägnat en stor del av min karriär åt att göra just reklam. Hur går det ihop?
Kanske har jag trott att jag kan förändra inifrån? Ett evigt fäktande mot väderkvarnar i så fall. Eller så har jag blivit kvar för att jag trivs så bra bland kreatörer. Människor med hjärtat på rätta stället och ett häpnadsväckande hantverk. Folk som kan lösa nästan vilka problem som helst. Det är ett tacksamt sammanhang att finnas i. Eller så handlar allt om moral ändå.
I den ankdamm som är den svenska reklambranschen har jag tagit på mig rollen som moralens och etikens väktare. Och det har många gånger varit ett heltidsjobb. På scener, i spalter och på barer (för de stackare som orkat lyssna) har jag orerat om hur reklamtrötthet är ett samhällsproblem och det är branschens plikt och förbannade skyldighet att lösa det.
Samtidigt har jag skrivit. Under närmare tio års tid har hastigt nedtecknade idéer, grundligt efterforskade åsikter och rena utbrott samlats på hög. En del har publicerats, här eller där, men det mesta har legat orört. Tills nu.